Ni ser ju bara hur många Jag det finns i det här inlägget
Herre gud vad tiden går fort. På Torsdag fyller jag nitton och jag är nog den enda kvar över arton (haha) som fortfarande ser fram emot presenter, blommor, kort, tårta, en god middag och annat. Jo jag ska vara ärlig. Jag älskar uppmärksamhet.
Kanske borde jag ha gått en teater linje. Så jag kunde få visa upp mig på en scen. Men det är inte den uppmärksamheten jag vill ha. Jag vill inte spela någon annan. Jag vill vara mig själv. Det är därför jag älskar att skriva krönikor. Jag får berätta om mitt liv. Jag har ett stort behov av uppmärksamhet.
Jag erkänner Jag vet inte om folk ser det på mig.
Jag har ingen aning. Jag blir väldigt irriterad när någon annan (som inte tillhör mina närmaste vänner) står i mitten.
Jag vill bli bekräftad, älskad. Inte nog med det, jag tror att man kan leva i en dröm värld också.
Jag vill alltid ha de perfekta kläderna för tillfället och jag kan aldrig göra mig till på bild. Jag måste ju se perfekt ut.
Undra om man kan få någon diagnos för detta.
